Matti Bergström: Kreativt kaos

Emeritus professori Matti Bergström menehtyi 13.7.2014 Helsingissä. Bergström oli uraauurtava neurofysiologi ja aivotutkimuksen kansantajuistaja, joka nousi yleisempään tieoisuuteen 1977 julkaisemallaan teoksella Aivojen fysiologiasta ja psyykestä. Matti oli myös mukana viimekeväisessä seminaarissamme Sofiassa, vaikka ei heikentyneen terveytensä vuoksi ollut itse läsnä ja hänen esitelmänsä Usko ja tieto: Aivojen kyky aistia kokonaisuuksia ja osia saatiin kuulla Tarja Kallio-Tammisen esittämänä. Esitelmässään Bergström pohti uhkarohkeasti mahdollisuutta, että aidossa uskossakin olisi lopultakin kysymys erityisestä  aistimiskyvystä. Tämä Bergströmin viimeiseksi jäänyt esitelmä julkaistaan lähiaikoina täällä.

Ohessa ruotsalaisessa ammatijulkaisu Pedagogiska magasinet -lehdessä 2010 (2010-05-06) julkastu Matin kirjoitus, joka käsittelee samaa aihetta kuin hänen 1997julkaisemansa Mustat ja valkeat leikit.  Leikki, kaaos ja järjestys aivoissa.(WSOY)  Kirja puolustaa lasten oikeutta kaaostakin synnyttäviin spontaaneihin leikkeihin, mustiin leikkeihin, vastavetona aikuisten kangistuneen maailman alituiselle ohjelmoinnille, ns, valkeille leikeille.  Tässä vähän lisää kirjasta.

Bergströmin hengessä julkaisemme artikkelin ruotsinkielellä, jotta perustavat tottumuksemme eivät tekisi asian ymmärtämisestä liian sujuvaa.  JO

- - - - - - - -

Kreativt kaos

Vi ska vara rädda om barnhjärnan för den har vi glädje av hela livet. Med rätt stimulans kan skolan utveckla barns kreativa förmåga att klara de utmaningar som framtidens samhälle ställer.

 

Vilka riktlinjer kan hjärnforskningen ge skolan för att den på bästa sätt ska utveckla barnhjärnan för kommande behov? Enbart inlärning av den kunskap vi i dag har om vår omvärld och om oss själva hjälper inte. Eftersom vi inte vet exakt vad som behövs för framtiden måste vi se till att vi utvecklar en kreativ förmåga att hantera oväntade situationer.

Genom att skolpolitiker tar hjärnforskningen till hjälp finns möjligheten att utveckla en skola för vår tid, som kännetecknas av snabba förändringar och ett starkt flöde av ny information.
Hjärnforskningen visar nämligen att om hjärnan belastas med alltför stora mängder kunskap per tidsenhet kan inte denna kunskap behandlas effektivt. Detsamma gäller små mängder information. Det finns alltså en övre och en undre gräns för hjärnans ”kunskaps-tolerans”. Både monotoni och övertryck skadar hjärnans förmåga till kunskapsbehandling. Resultatet blir att koncentrationsförmåga, värderingsförmåga och kreativitet sjunker och att kunskapsfientlighet uppstår.
Detta betyder att nutidens västerländska kunskapsskola, där målet är att ge barnen största möjliga mängd fakta, måste byta inriktning. Vi lever i en ”informationsålder”, men borde vara på väg mot en ”värdeålder”, eftersom ett urval av värderingar blir det viktigaste även för barn. Därför måste vi bort från en skola med katederundervisning, där eleverna inte får reflektera över vad de tycker om undervisningen. Våra barn tycker inte om kunskapsskolan utan trivs vid sina datorer, där de fritt får välja den kunskap och de värden de vill. Och till slut väljer de alltid rätt! På detta sätt räddar de oss från att bli ”värdeinvalider”, en utbredd social sjukdom som är ödesdiger för mänskligheten.
Forskning vid Helsingfors universitet visar att för att barnhjärnan ska utvecklas på bästa sätt behöver skolan arbeta med två områden i undervisningen: kunskapsinlärning och kreativ förmåga.
Friheten att välja vad man gör och vill lära tangerar den kreativa förmågan i hjärnan. Forskningen visar att alltför starkt kunskapstryck hindrar uppkomsten av idéer. Hjärnbarken utövar då ett tryck på hjärnstammen som hämmar strömmen av kaotiska signaler uppåt i hjärnan och därmed uppkomsten av nya idéer. Har barn friheten att bestämma den kunskap de vill ha, och göra med den vad de vill, så stärks den kreativa förmågan. Så sker till exempel vid lek, som i själva verket är kreativitet, det vill säga införande av kaos i ordning. Även konstaktiviteter, estetiska läroprocesser och rörelse är viktiga och främjar barns utveckling till ”kulturella varelser”.
Hjärnforskningen visar också att alltför mycket ordning i skolan hindrar kreativiteten. Ordning stärker hjärnans barkfunktion, men hämmar hjärnstammen.
Vi måste utveckla skolan så att den kan möta de krav den globala utvecklingen i världen ställer den inför. Hur kan individen lära sig förstå främmande kulturer? Hjärnforskningen visar att barn från olika kulturer fritt kan kommunicera med varandra och göra sig förstådda. Detta kan vi också se i sandlådan där barn från olika kulturer leker med varandra. Barnspråket är gemensamt för dem alla. Det finns alla skäl till att skolan ska upprätthålla denna naturliga förmåga till ”lek-baserad” kommunikation, ”Communicatio ludieke”, som vi i vår forskning har kallat den. Det är en kommunikation över kulturgränser.
Hjärnstammens kaotiska signalströmmar, som väcker hjärnan till medvetande, och hjärnbarkens ordningsbärande sensoriska signalströmmar möts i mellanhjärnan. Där bildar de hjärnans jag vars uppgift är att sköta om balansen mellan individens inre och yttre omgivning. För att klara detta har jaget en tankeförmåga. Det är denna förmåga vi begagnar för att klara oss i de situationer vi råkar ut för. Den förmågan måste skolan vara redo att träna och utveckla.
Vid Helsingfors universitet har vi utforskat detta jags matematiska struktur och lyckats programmera tankeprocessen på dator. Vi har kommit fram till att det finns åtta olika typer av tänkande som hjärnan kan använda sig av. Även detta kan skolan dra nytta av, när den ska utvecklas. Denna psykofysiska dualitet bör utvecklas till ett helhetstänkande, ett ”non-duality”. Denna högre form av tänkande kallar vi för spirituellt tänkande, som inte gäller psykiska eller fysiska objekt utan möjligheter.
Vi har inte bara två hjärnor i oss, kvinno- och manshjärnan, vi har också en tredje hjärna, barnhjärnan. Det är mycket som pekar på nödvändigheten av att spara barnhjärnan livet ut. Det är ju denna hjärna som tänker kreativt.
Skolan ska inte hämma barnhjärnan, utan stärka den och de egenskaper som är kopplade till den: kreativitet, fantasi, sagor, förmåga att tänka i möjligheter, benägenhet för dagdrömmande. Många av dessa egenskaper hör till det undermedvetna hos barn.  Uttryck som ”du bara drömmer, fantiserar, berättar sagor, leker” borde alltså vara förbjudna. Läraren får inte avfärda barnhjärnans typiska sätt att agera, som ofta är kombinerat med emotionell intelligens, EQ, och ska finnas kvar hela livet.  
Det finns skäl att varna för att tillämpning av enskilda, isolerade fakta om hjärnans sätt att arbeta kan föra oss vilse. Det är främst förståelsen av hjärnan som ett funktionellt system och forskning om hjärnans utveckling som hjälper oss att förstå helheten.
I min bok Neuropedagogik presenterar jag en skola för hela hjärnan, en ”möjlighetsskola”. Den bygger på barns förmåga att se och tänka i möjligheter och friheten att välja sin väg till mogen, kreativ och ”värde”full, human fullvuxen. I denna skola finns inte de gammalmodiga lärarna, ”katederlärarna”, som tillhörde den tidigare informationsåldern i vårt samhälle, utan lärarna ska vara ”regissörer”, som hjälper barnen att finna sin väg i den begynnande, globala värdeåldern. Barn får ju inte utbildas till våra kunskapsslavar.
Och till slut: Vi måste grunda ett barnministerium. Detta då både undervisningsministeriets och socialministeriets intressen går isär och delvis täcker varandra. På detta beror troligen många av de svårigheter vi har med våra barn och unga nu för tiden. Enligt barnspecialister och pediatriker varar barndomen ända tills hjärnan utvecklas till mogen hjärna. Detta sker strax efter puberteten. En barnminister kunde ha hand om alla problem som uppstår med barn och skola under denna period och även se till att skolan utvecklas till barnens bästa.
En brådskande uppgift för denna minister vore att rädda förskolan. Om vi nämligen fortsätter med att ensidigt ösa kunskap, information och data i våra barn allt tidigare i skolan och hindrar den kreativa barnhjärnan att utvecklas och bevaras hela livet, hämmar vi barns utveckling och de entusiastiska och kreativa tillstånd som är så vanliga hos små barn under deras lek.
Systemteoretiskt kan detta förklaras med att kaoset ”öppnar” de högre, mera ordnade hjärncentren, som utan denna kaosinförsel förblir ”slutna”. Och enligt systemteorin kan endast öppna system utvecklas. Slutna system utvecklas inte. Därför måste vi se till att till exempel förskolan inte bildar ett slutet system genom att vi för tidigt maximerar kunskapsinlärningen och tar ifrån barnen entusiasmen och den fria ”vilda” leken. Barn i förskoleåldern lever en känslig period i sin utveckling och leken behövs ju hela livet.
Matti Bergström